Carlos Ruiz Zafón, Vindens skugga

Det finns böcker och så finns det sagor. Det här är en riktig saga, en riktigt bra saga som man bara njuter av att läsa. Samtidigt är den inte helt okomplicerad. Det gäller att hålla huvudet klart på slutet för att inte tappa bort sig.

Boken handlar liksom Ängelns lek om en man som tar med sitt barn, sin 10-årige son Daniel, till de bortglömda böckernas gravkammare i Barcelonas gamla stad. I denna gravkammare har massor av böcker gömts undan och glömts bort. Men det är inte vilka böcker som helst. Det är böcker som bär en bit av sin författarens själ med sig. Fösta gången man besöker gravkammaren får man ta med sig en bok som man måste lova att vårda hela sitt liv. Daniel väljer boken Vindens skugga av författaren Julian Carax. Han läser den som besatt, först själv och sedan för sin vän, den undersköna blinda Clara som han förälskar sig i (trots att hon är mycket äldre än han).

Det visar sig dock att någon, som har samma namn som djävulen i Vindens skugga, är ute efter att förstöra boken. Daniel försöker till varje pris ta reda på varför och vad som egentligen hände med bokens författare och dras in en händelsekedja som han inte kan kontrollera. Snart är han förföljd också av den samvetslöse polisen Fumero.

Något annat än ”Läs den!” kan man liksom inte säga. Läs och njut. Det säger sig självt att det innebär risker att läsa den på tunnelbanan, rätt var det är har man åkt både fram och tillbaka utan att märka det själv.