Doris Lessing, A Proper Marriage

Vad är det som kännetecknar en riktigt bra bok? Det kan ju förstås vara att man blir helt uppslukad och glömmer tid och rum och åker för långt med tunnelbanan. Men eftersom jag nästan alltid blir helt uppslukad av böcker duger inte den definitionen. Istället har jag kommit fram till att en bra bok är en bok som beskriver saker på ett sådant sätt att jag långt efteråt kommer ihåg dem på samma sätt som om jag skulle ha upplevt dem själv. Det kan t.ex. vara en promenad i hettan på en trottoar helt översållad med blomblad i en liten afrikansk stad eller en simtur i en svensk mörk insjö sent en kväll när dimslöjorna glider fram ovanför vattenytan. En riktigt bra bok tycks också ha tre dimensioner jämfört med andra som enbart lyckas förmedla två.

Den här bokserien, som jag nu läst andra boken från, är en sådan bra bok. Om jag nu bara fattade alla ord, den är skriven på en för mig komplicerad engelska, skulle den säkert vara ännu bättre. (Nästa del ska jag prova att läsa i svensk översättning.) Boken handlar om Martha Quest när hon som 19-åring råkar gifta sig med Douglas, som hon inte ens är kär i, och bildar familj med barn, hus och tjänstefolk. Det här är egentligen så långt från sitt ideal hon kan komma. När hennes politiska intresse plötsligt väcks kan hon inte längre leva upp till rollen som undergiven hustru utan lämnar till omgivningens fasa både man och barn. Enligt Martha är det ändå det bästa. Barn bör skyddas från sina föräldrar vars öde är att ge sina barn sådana trauman att barnen som vuxna ofelbart kommer att hata sina föräldrar.

Ja, och nu får jag väl erkänna det. Jag åkte två stationer för långt läsandes den här boken! Så är det när man hittat en bok med tre dimensioner!