Det här är bok två och tre i serien Sagan om klanen Otori och följer på Över näktergalens golv. I böckerna får man fortsätta att följa Takeo och hans kamp att i enlighet med profetian skapa ett rike från hav till hav och för att uppnå fred. Paradoxalt nog kräver kampen för fred en mängd blod och lidande, folk och hästar dör i mängder och älskande tvingas längta efter varandra under långa tider. Det finns ju inga mobiler och internet och därför kan nyheter och livstecken dröja flera månader. Då får man härda ut och var tålmodig. Tålamod är viktigt, men lika viktigt är lydnad och tradition. De äldre suckar när den yngre generationen får för sig att göra som den vill och till och med kräva att få gifta sig med den de älskar. Hur skulle världen se ut om alla gjorde det? Gifter sig gör man för att skapa bra allianser med någon annan lämplig klan, inte för kärleks skull!
De här böckerna är bra men inte lika bra som första boken, men läsvärda helt klart. Skälet till det är, tror jag, den första bokens skildring av hur Takeo upptäcker att han inte bara är en vanlig pojke utan en krigare och en son av släktet och att han besitter de mest enastående förmågor. Det är precis som Harry Potter, en riktig stackare som sedan visar sig vara ”den utvalde”. Töntens revansch! Har inte alla någon gång drömt om att det snart ska uppdagas att de egentligen är en prinsessa, son till någon stenrik finansman och därför väntar ett jättelikt arv eller att de har en superkraft som ger en möjlighet att rädda världen? Jag såg att det finns en del fyra på biblioteket. Jag ger inte upp! Dags att låna den också för att se om hela profetian kommer att slå in!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar