Jag avskyr när föräldrar prioriterar sina egna mål så högt att deras barn far illa. Därför fick jag ont i magen av den här historien. I den här boken har mamman föresatt sig att simma över Engelska kanalen medan pappan drömmer om att ta hela familjen med sig och åka till Amerika, i deras lilla segelbåt. En kompromiss görs i familjen. Om mamman lyckas simma över kanalen får hon obegränsat med simtid och familjen slipper åka till Amerika. Om hon misslyckas drar de iväg med båten.
Barnen beskriver ständigt sin mamma som lyckligt springande ifrån dem, mot vattnet där hon simmar och simmar så ofta hon kan. Lillebror lämnas gråtande på trappen efter att ha slitits loss från morgonrocken som en igel.
Mamman ser sitt liv som en parallell till Sally Bauers som 1939 simmade över Engelska kanalen på tiden 15.22. Hon var likadan, eller ännu värre, fokus på Engelska kanalen och simning var så viktigt för henne att hon stängde av alla kopplingar till andra. Kärleken bortprioriterades och barnet aborterades.
Jag tror att livet kan vara mer än ett mål. Om man satsar allt på ett kort, vad gör man då när man misslyckas med sitt enda mål i livet? Är livet värt att leva då? Kan en människa förstå att hon kan vara viktig för andra även om hon inte bryr sig om dem lika mycket. Den här boken har ett svar. Jag hoppas att det kan vara ett annat.
Ja, jag åkte inte förbi min station direkt. Det gör man inte när man läser och lider. En feel bad bok, helt enkelt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar