Arnaldur Indridason, Kvinna i grönt

Den här boken började med sådana hemska händelser att jag övervägde att sluta läsa, kvinnomisshandel, barn som inte tas om hand, barn som dör... Usch. Sedan tog den sig. Jag uppskattar särskilt att boken handlade om ett mord, eller är det flera, som ägde rum för minst 70 år sedan. Boken utspelar sig delvis i den tiden dock, och det är plågsamt att läsa.

Jag trodde islänningar var ett godmodigt folk som härdade ut på den månliknande ön utan träd och levde ett gott och rättrådigt liv. Men i den här boken knarkar de, slår sina fruar och beter sig illa. Så nu har min illusion om den godmodige islänningen gått i kras. De är ungefär lika dåliga som svenskar helt enkelt. Såklart är det så.

Fastän den började så eländigt, boken, så blev den allt bättre. Det är en deckare. Ett nytt bostadsområde ska byggas när ett skelett grävs upp. Var hon verkligen död när hon begravdes? Arkeologer gräver och gräver och polisen utreder, var det ett mord? Jag kan inte tänka mig att dagens svenska polis skulle utreda ett 70 år gammal mord på samma sätt som i den här boken. (Tänk när de hittade ett skelett i slottsbacken i Uppsala, herregud, ett mord! Polis tillkallades men det klargjordes att mordet var flera hundra år gammalt. Det var från när danskarna försökte ta slottet. Avspärrningarna togs bort och skelettet hamnade på museum.) Så gör man inte i den här boken. Man löser fallet, precis som det ska vara i den ideala världen.

Bra bok, men testade den inte på tåget. Det gick så fort att läsa den att jag inte hann ta med den. Men det hade säkert varit svårt att gå av vid rätt station.