Haruki Murakami, Underground

"Det är tur att man bor i Japan, som är ett så säkert och välordnat land. Titta på Europa med sina krig och terrorister!" Så säger en person i den här intervjuboken. Men den 20 mars 1995 stod det klart att Japan inte var så tryggt som alla trodde. Den dagen spred ett antal personer från den religiösa sekten Aum sarin i Tokyos tunnelban mitt under rusningen. De som råkade befinna sig i vagnarna där detta hände blev offer för attacken. 12 personer dog och tusentals skadades.

Murakami har i den här boken intervjuat ett antal offer om vad som hände den dagen och hur det som hände har påverkat dem. Han har också intervjuat de som jobbade på tunnelbanan om deras upplevelse.

Det är slående hur plikttrogna de flesta var. Trots att de fick kraftigt försämrad syn och mådde dåligt fortsatte de ändå till sina arbeten och fick först därefter föras till sjukhus. Tunnelbanearbetarna som intervjuats som verkar vara mycket stolta över sitt arbete gjorde sitt yttersta för att minska störningarna i trafiken, vilket i den här situationen fick till följd att flera tåg fortsatte en bra bit även sedan giftet dumpats i tåget. Ingen beredskap fanns, myndigheternas samordning fungerade inte och en otrolig förvirring rådde i kaoset.

Personerna som intervjuats får tala fritt. Det finns ingen analys eller förklaring. De bara berättar. Det gör det hela smärtsamt jobbigt att läsa. Jag fick ta paus då och då för att orka fortsätta.

Murakami fokuserade i boken på offren. Jag funderade hela tiden på förövarna. Och när Murakami skrivit klart boken började även han fundera på dem. Hur kunde människor göra sig skyldiga till detta, att urskillningslöst döda vanliga människor på väg till jobbet? Del två i boken består därför av artiklar där han intervjuar medlemmar och före detta medlemmar i sekten Aum. Det är mer intressant än intervjuerna med offren. Vad får folk att ge upp sin fria vilja, frånsäga sig sitt ansvar och gå med i en sådan sekt? Det är intressant och tål verkligen att fundera på. Där är också Murakami något mer aktiv i intervjuerna och det blir mer läsvärt.

Jag tror inte jag läst så länge i en bok sedan den om Olof Palme. Läsvärd, ja, men otroligt tungläst. Det går långsamt att ta sig igenom dessa knappa 310 sidor. Men visst är det viktigt att skriva och läsa även om sånt som man helst inte tänker på. Och att jag läst hela boken på tunnelbanan gör det inte mindre otäckt.