Jean-Michel Guenassia, De obotliga optimisternas klubb

Den här är en tjock ovanlig bok. Den är inte lättläst utan ganska långrandig och lite osammanhängande. Men hänger man kvar till slutet får man nyckeln som gör att jag tycker att det ändå var en bra bok.

Den handlar om pojken Michel i Paris som växer upp i familj av motsatser. Hans mamma är från en fin familj med rötter i Algeriet och pappa är från en mer fattig familj med anor från Italien, något som leder till ständiga konflikter. Familjen har en skoaffär och föräldrarna är för det mesta djupt oeniga om hur affärer ska drivas på bästa sätt. En del av handlingen utspelar sig där och kring familjen, inte minst sedan storebror dumpar sin flickvän Cecile för att göra det enda rätt och bli soldat i kriget i Algeriet.

Det mesta kretsar dock kring baren Balto i Paris där det bakom en hemlig dörr döljs ett sällskap "De obotliga optimisternas klubb" av öststatsflyktingar som alla av olika skäl tvingats lämna sina hemländer. Trots att de är från olika länder förenas de alla av sin överlevnadsinstinkt, att glädjas över att de lever trots att de, oklart hur i flera fall, tvingats lämna både fru, barn och liv bakom sig när det lämnat landet. Även Sartre dyker ibland upp, dock inte för att spela schack utan för att skriva. Till denna klubb förenar sig nu Michel. Trots att han är en udda fågel i detta sällskap, på alla sätt, accepteras han till sist och får lära sig att spela schack.

Han blir dock också vän med den magra man som tyst dyker upp på klubben och som, så fort han upptäckts, misshandlas av de andra. Denna man arbetar med framkallning på en fotoaffär och Michel som tycker om att fotografera blir snart hans enda vän.

Det är en osalig handling, det händer saker hit och dit och fram och tillbaka men det är väl beskrivet och trots att det inte direkt är någon bladvändaraction blir jag fast och läser mer och mer. Det är nog inget för den läsovane, men jag tycker att betyget måste bli rätt bra. Helt klart läsvärd.