John Boyne, The Boy in the Striped Pyjamas

Den här boken klöpte jag i Berlin. Det står inte vad den handlar om på baksidan, mer än att den handlar om en nioårig pojke och att det inte är en bok för nioåringar.

Den handlar om förintelsen. Det annorlunda med den här boken är dock att den helt och hållet skildras ur en nioårings perspektiv. Det är sonen till en högt uppsatt Nazistofficer som ur sitt perspektiv berättar historien om hur det går till när furiren och hans fru kommer på middag och familjen därefter får lämna sitt bekväma liv i Berlin för att flytta ut på landet för att pappa fått ett så viktigt uppdrag. Vad uppdraget är förstår aldrig pojken. Han är däremot mycket missnöjd över att lämna skolan, sina kompisar och sitt älskade hus för att hamna långt ute i leran utan kamrater med bara sin helknäppa storasyster som sällskap. En konstig sak med det nya huset är dock att det ligger precis vid ett staket och bakom staketet finns en massa människor, barn och gamla, i randiga pyjamasar. Han förstår inte varför de allihop är där, är det någon slags utflykt?

Eftersom den nioåriga pojken lär sig i historieböckerna att det är bra att vara upptäcktsresande börjar han dock, trots stränga förbud, upptäcka sin omgivning. Han följer därför staketet långt bort. När han gått riktigt långt ser han en prick som blir en större prick och som till slut blir en pojke. Pojken är på andra sidan det randiga staketet. Han har inget hår, är väldigt mager och han har en randig pyjamas på sig och inga skor. De två börjar prata med varandra och blir så bra vänner man kan bli på var sin sida om ett staket.

Det är en jättebra bok som hänger kvar länge efter att man läst den. Folk har svårt att se saker ur andra perspektiv än sina egna, och det gäller nog särskilt barn. Den här pojken kan inte förstå vad han ser och vad som händer. Han kan över huvud taget inte förstå att hans pappa kan vara något annat än snäll, sträng och bestämd, ja, men snäll. Och om man inte läst i sina historieböcker om förintelsen och vet att det hänt, ja, då skulle man väl själv aldrig tro att något så ont är möjligt. Det här är en bok alla borde läsa, men inte förrän man själv funderat en del, så det är nog sant det där, att den inte är en bok för nioåringar.