Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen

Den är boken har en så löjlig titel och en så ful framsida, en sådan där tjock ängel på ett moln, att jag aldrig skulle ha valt att läsa den om det inte varit för min fantastiska bokcirkel. Man kan ju tycka att det inte borde spela någon roll hur boken ser ut, men jag kände en nästan fysisk motvilja mot att börja läsa den. Men det visade sig att det här är en riktigt bra bok som lustigt nog faktiskt handlar om precis just detta: Ingen vill läsa en ful författare, det är mycket trevligare att läsa en söt?

Själva historien tar sin början i en park i Uppsala där litteraturstudenten Babba, som är den fula, helt ointresserad av sin framtoning, övertalar den vackra Lillemor att utge sig för att ha skrivit en av Babbas noveller. Novellen ska delta i en tävling och Babba är helt övertygad om att hon inte kommer att få priset som hon ser ut och dessutom vill hon inte skylta med att det är hon som skrivit novellen. Novellen vinner och den sköna Lillemor tar nigande emot priset vid en ceremoni. Pengarna delar de på. Detta är inledningen på deras samarbete, fast Lillemor nästan skäms över att vara bekant med Babba, hon passar inte in i hennes "fina" liv. Efter novellen skriver de tillsammans en deckare, eller, Babba skriver och Lillemor stökar om och fixar språket, och sedan ännu en. När framgångarna börjar komma och Lillemor börjar nå erkännande som en etablerad författare vill hon dra sig ur. Det känns förstås inte bra att vinna berömmelse på falska meriter. Men Babba kan inte skriva utan Lillemor, utan henne blir det ingenting, och hon pressar Lillemor att fortsätta. Men frågan är om sanningen ändå inte kommer fram till sist, likt kandelabrar som en gång kastas i en svart göl i skogen ändå kan fiskas upp oskadade efter 30 år i dyn eller likt ett manus om Lillemors liv som lämnas in till ett förlag?

Boken följer flickorna tills de blir kvinnor, som blir tanter som till sist blir gamla tanter. Varken Babba eller Lillemor har särskilt okomplicerade liv. De bästa relationer som de lyckas få till verkar vara till hundar. Inte heller kan man egentligen tala om någon "vänskap" tanterna emellan. Det är mer rädsla, hot och beroende som styr deras relation. Men det är bra, det är en bra historia. Det är underhållande och till och med spännande att läsa historien om tanterna. Det visar sig att även en ful bok med en löjlig titel visst kan vara bra. Men ska således inte, vilket jag förstås som alla andra vet, välja sin litteratur efter utseendet. Det värsta är att Babba kanske därmed hade rätt. Hur stor roll spelar egentligen ytliga faktorer, som utseende, för möjligheten att lyckas?