Silvia Avallone, Stål

Den här boken handlade inte alls om det jag trodde. Jag hade läst om den och trodde att den handlade om baksidan av Italien, om arbetarnas Italien och om industri, kanske lite politik och historik. Det gör den inte. I vart fall inte på det sätt jag trodde.

Den handlar om två unga snygga 13-åriga tjejer som växer upp i en del av en industristad som inte direkt är den fina gatan. Folk knarkar, kör för fort, ägnar sig gärna åt småbrott och jobbar och sliter i stålverket medan barnen kissar i trappuppgångarna. De båda tjejerna är bästa kompisar och hänger alltid ihop men när en av dem plötsligt inser att det kanske är mer än vänskap i deras förhållande och den andra blir upp över öronen förälskad i storebrorsans kompis bryter de plötsligt med varandra. Vänskapen byts till en känsla av saknad.

Boken handlar också om tjejernas pappor som på olika sätt försöker vara den familjefader de så gärna vill vara. Den ena gör det genom att misshandla både dotter och hustru och den andra genom att slå sig in på den brottsliga banan för att äntligen kunna köpa en ring till sin fru och en schysst bil till sonen. Mammorna, svikna, slagna som åldrats i förtid, sitter fast i sina små lägenheter och kommer sig inte för att lämna sina män. Till och med katterna är luggslitna, de saknar både öron och svansar, där de lever bland vraken och vid den gamla fabriken.

Det här låter ju förfärligt tragiskt och hemskt. Men det är faktiskt inte så illa som det låter. Det mesta skildras nämligen ur tjejernas synvinkel. Då blir allt liter mer lättsamt. En dag på stranden i en minimal bikini är höjden av lycka och då kan man glömma allt elände.

Ska man läsa den då? Ja, den är läsvärd. En mer intressant skildring av en vänskap får man leta efter.