Hade jag inte fått låna den här boken hade jag aldrig läst den. En så fånig titel får man bara inte ge en bok. Särskilt inte den här, som faktiskt är riktigt bra.
Den här boken utspelar sig i nutiden och dåtiden samtidigt. Huvudpersonen är en farbror som under många år vårdat sin fru som nyligen gått bort och som har en välartad son som går på universitetet. Farbrorn lever ett stillsamt liv och det händer inte mycket, tills dess han ser på tv att de hittat en massa bagage i källaren på ett gammalt övergivet hotell. Han känner igen ett parasoll som visas upp i inslaget. Det har blommor och tillhörde hans enda barndomsvän, en japansk flicka vid namn Keiko. Hon och hennes familj var en av de många som internerades under andra världskriget bara för att de var japaner. Keiko vidhöll dock helhjärtat, även efter interneringen, att hon var amerikan. Hon pratade inte ens japanska. Farbrorn som är kines tvingades som ung pojke under kriget bära en knapp där det stod "jag är kines", för att ingen skulle ta fel. Han klarade sig från internering, men mobbades svårt i den helamerikanska skola där han gick, för att han var utlänning. Inte heller blev livet lättare av att hans pappa hatade japaner mer än allt annat på jorden.
Det här är en bra bok. Den sjunger av jazz och stämningar och miljöer beskrivs på ett sätt som får mig att tro att jag är där. Det är därtill väldigt intressant att läsa om japanernas öde i USA under kriget. Såhär skriver man en riktigt bra historia!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar