Det här är egentligen en bok som handlar om något så allvarligt som dödshjälp. Det är också en kärlekshistoria. Det hade säkert kunna vara en jättebra bok, men det stör mig något alldeles otroligt att den är så väldigt tillrättalagd. Den perfekta egomannen Will Traynor, rik, snygg, framgångsrik, omgiven av perfekta barbietjejer blir påkörd av en motorcykel och hamnar, gravt handikappad i rullstol. Han blir beroende av andra för att klara de enklaste saker och han hatar sitt liv och vill bara dö. Då anställer hans mamma en ung tjej Lou som "sällskap". Hon är hans motsats. Hon är oglamorös, syr sina egna kläder och till synes nöjd med att bo i den lilla byn hela livet. Kärlek uppstår.
Någonstans där blir det som en mitt-livs-novell-bok. Jag nästan kräks. Jag tycker inte heller att författaren tillräckligt tydligt utvecklar Lous personlighet. Hon blir mer som ett tillbehör till Will. Nej, någon höjdare blir det liksom aldrig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar